MOBILE HEADER

Meny
Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation
SELECT LANGUAGE
 

Internationell konferens 2014

 
Den 4 november 2014 anordnade Överenskommelsen en internationell konferens i syfte att öka erfarenhetsutbytet mellan olika samverkansmodeller i Europa. Konferensen var praktiskt inriktad och samlade föreläsare från England, Estland, Polen, Belgien/Flandern och Danmark. Dokumentationen från konferensen finner du nedan.

För att ta del av videodokumentationen kan du klicka här och vill du ha hela texten nedan samlad i ett dokumentet går det att finna det här. En engelsk version av den skriftliga dokumentationen går att finna via denna länk..

 

Välkomsttal och inledning av Anna-Karin Berglund, ordförande i den gemensamma arbetsgruppen för Överenskommelsen på sociala området (presentationen)

Anna-Karin Berglund inleder med att hälsa välkommen och i korta ordalag beskriva vad Överenskommelsen är vilka dess mål är och om hur den kom till. Hon beskriver vidare de sex principer som Överenskommelsen bygger på. Hon går också in på de goda resultat som skulle kunna vara en följd av Överenskommelsen.– Det finns stora utmaningar och dessa utmaningar ska vi adressera på dagens konferens. En viktig frågeställning för dagen är hur gör vi verkstad av alla fina ord?

Anna-Karin lämnar över ordet till moderator, Martha Middlemiss LéMon, forskare vid Centrum för forskning om religion och samhälle (CRS).

Överenskommelser – vad är det? En övergripande introduktion med europeiskt perspektiv (presentationen)

Håkan Johansson, professor Socialhögskolan, Lunds universitet
Roberto Scaramuzzino, lektor Socialhögskolan, Lunds universitet

Håkan Johansson inleder med att berätta att han i sin forskning bland annat tittar på olika aktörer skapar och utvecklar politik tillsammans. Varför är då överenskommelser intressanta? Framförallt för att de inbegriper politiska frågor, frågor om utveckling, konflikter och mål för samhället. Överenskommelser är en illustration av hur politiker och andra aktörer kommer samman för att diskutera olika frågor.

Överenskommelsen är en illustration av hur demokrati fungerar även mellan valen och den är ett exempel på demokratiutövning, i den meningen att demokrati är mer debatterande snarare än att inskränkas till enbart röstning.

Det är en trend att skapa överenskommelser mellan offentliga och idéburna aktörer och en förebild är den brittiska The Compact. Forskarna har tittat närmare på några överenskommelser från olika länder och jämfört dem utifrån olika parametrar: laglig status, parter, principer/värden/teman och stöd för implementering.

Fördelar med överenskommelsebaserat beslutsfattande är att det ger mer legitimitet till parterna. Det gäller att samla civilsamhällets röster, se vilka röster som finns och att förstå dem. Denna typ av beslutsfattande bidrar även till att ge legitimitet till paraplyorganisationer som driver överenskommelser. Relationen och banden mellan offentligt och idéburet stärks, och det är betydligt lättare att få med organisationer som vanligtvis inte är delaktiga i beslutsprocesser.

Utmaningar för överenskommelser: – Vems vilja kompromissas? – Dialogen måste fortgå även efter att dokumentet är antaget. – Hur hanterar man relationerna inom civilsamhället? Hur kan man få med mindre organisationer och/eller organisationer som inte vill signera överenskommelsen? – Vilket är det bästa sättet att få med medborgare?

Dessa frågor återstår att diskutera och utveckla lösningar på.

 

Självständig frivilligsektor i en föränderlig tid (presentationen)
Caroline Slocock, direktor Civil Exchange och chef för sekretariatet till panelen om en oberoende frivilligsektor

Ett dokument räcker inte för att tala om samverkan, det finns också ett behov av förändring inom såväl offentlig som idéburen sektor. Hon utgår från ett brittiskt perspektiv, något som har stor relevans då The Compact är en ”morfar” till alla andra överenskommelser.

Frivilligsektorn i Storbritannien mår relativt väl. Medborgarna har stort förtroende för den, många tycker att den är viktig och många välfärdstjänster levereras av frivilligorganisationer.

Big society innebär mer makt till lokalsamhället men det har även lett till att frivilligorganisationer har blivit leverantörer som förväntas bistå med tjänster. Att det öppnas upp för välfärdstjänster är en svår utmaning för små frivilligorganisationer ifråga om att konkurrera om stora kontrakt/upphandlingar, vilket gör att små organisationer förlorar finansiering. Relationen mellan stat och frivilligsektor kommer att förbli viktig. En fara i nuläget är att frivilligsektorn blir ett skyddsnät för staten eller enbart en utförare på uppdrag av staten

Frågan om frivilligsektorns oberoende är viktig. Oberoendet har tre dimensioner; syfte, röst och verksamhet/aktivitet. Det råder konsensus om att frivilligsektorns oberoende är viktigt eftersom den ger många människor en röst och tar upp impopulära frågor. Till syvende och sist skapar det en hälsosam demokrati.

Det finns ett starkt motstånd mot att frivilligorganisationer genomför kampanjer och reser svåra och obekväma frågor. Självcensur blir vanligare då organisationerna är rädda att förlora sin finansiering.

Relationen mellan det offentliga och idéburna karaktäriseras av brist på konsultation. Det finns även en risk att statlig finansiering hotar identiteten hos frivilligorganisationerna. Vissa organisationer är mer sårbara, till exempel de som jobbar med de mest utsatta grupperna i de mest utsatta områdena. Dessa organisationer är oftast inte med i samtalen kring Compact. Det medborgerliga utrymmet minskar och frivilligsektorn instrumentaliseras.

Vad behöver förändras? En större förståelse för sektorn behövs och för det krävs det en debatt som måste starta inom frivilligsektorn och kanske kan det ligga till grund för ett nytt avtal/överenskommelse.

Finns det möjligheter att få till genuin ömsesidig respekt mellan stat och frivilligsektor? Samhällsutveckling och ökande krav från medborgare för staten och frivilligsektorn närmare varandra, men frivilligsektorn måste leda utvecklingen och inte bara ta uppdrag från det offentliga. Det är svårt att förändra kulturen. Det är mycket prat om att samarbeta med frivilligsektorn, men inte så mycket verkstad.

 

Fem länder, fem överenskommelser och fem intressanta exempel

England (presentationen)
Karl Wilding, direktör för offentlig politik vid National Council for Voluntary Organisations

Wilding inleder sin presentation med att medge att The Compact inte är perfekt, men att den har bidragit till en hel del positiva resultat. I detta ingår bland annat att idéburna organisationer har fått en större roll i policyskapandet, men även en mer framskjuten position som utförare av samhällsservice i den offentliga sektorn. I korthet är detta The Compacts resultat.

Flera insatser har gjorts för att hålla The Compact relevant sedan den ursprungliga signeringen 1998. Revideringar har gjorts vid regeringsskiften och skiftningar i prioriteringar har gjorts på begäran av både föreningarna och regeringar. De grundläggande målen om ett starkt och självständigt civilsamhälle har dock inte förändrats. Det främsta sättet att skapa detta är genom att arbeta med myndigheter och departement för att integrera idén och tanken bakom The Compact i arbetet där.

En sak att ta med sig i det dagliga arbetet är att fokusera mer på sakfrågor än på dokumentet, menar Wilding. The Compact bör i större utsträckning ses som ett verktyg för ansvarsutkrävande gentemot regeringen eftersom maktbalansen mellan parterna är ojämn. Principerna som ingår i The Compact är det som är mest fruktbart att sprida, snarare än dokumentet i sig, även om processen fram till en signering också bär stor vikt.

 

Estland (presentationen)
Marten Lauri, civilsamhällesrådgivare, departementet för regional administration vid estniska inrikesministeriet
Maris Jogeva, verkställande direktör, NENO Network of Estonian Nonprofit Organisations 

Ett karaktäristiskt drag för den överenskommelse som har slutits i Estland är att ett parlamentariskt beslut har legat till grund för den. Det gör den stabil och mindre känslig för politiska skiftningar, anser talarna. Den ursprungliga dialogen mellan det offentliga och den idéburna sektorn initierades av de senare.

Talarna underströk att överenskommelsen i Estland inte enbart är ett dokument med mål, utan att den även innehåller konkreta åtaganden och en praktisk plan för hur målen ska uppnås. Maris Jogeva från den största paraplyorganisationen för idéburna, NENO, menar att det finns en stor tilltro till regeringen, men att det ändå har varit viktigt att bekräfta ett bottom-up-perspektiv under processen.

Överenskommelsen rör en närmare dialog inom följande områden; infrastruktur, statliga ekonomiska stöd till civilsamhället, idéburet deltagande, medborgarutbildning, frivillighet och filantropi. Den största utmaningen hittills har varit att få igång nya diskussioner och få arbetet att utvecklas. Den stående frågan är ”hur får de idéburna större genomslag i policyskapandet?”. EKAK, som är den estniska överenskommelsen, är ett viktigt verktyg i detta led och en central del i regeringens utvecklingsplan för civilsamhället.

I dagsläget arbetar en uppföljningskommitté med frågor rörande eventuella ändringar av EKAK:s principer. Kommittén är en tillgång i att tolka principer och praktiska spörsmål, samt för att ge förslag på vidare samarbeten. Kommittén arbetar för både NGO:s och myndigheter.

De viktigaste lärdomarna hittills från EKAK är: – att partners inte är jämlika, och de kommer kanske aldrig bli detta. Detta är en fråga om makt och resurser, något som är oerhört viktigt att ha i åtanke i syfte att skapa ett fruktbart partnerskap. – att roll- och ansvarsfrågan måste vara tydlig. Är CSO:er lika ansvariga eller bara mottagare av stöd? Detta måste klargöras i ett tidigt stadium. – att partnerskap bara kan skapas om båda parter är lika motiverade.

Det grundläggande syftet med EKAK är att gå från fungerande praktiska erfarenheter till en samverkanskultur som etablerar sig. För att kunna göra detta har röster från båda parterna höjts för att eventuellt se över eller uppdatera prioriteringarna, att förenkla grunddokumentet och hitta former för att få igång diskussioner om civilsamhällets roll.

 

Danmark (presentationen)
Kasper Overgaard Ingeholm, ministeriet för barn, jämställdhet, integration och sociala frågor, kontoret for utsatta och civilsamfund
Dorte Nørregaard Gotthardsen, Center for frivilligt socialt arbete

Den danska överenskommelsen, Charter, är inte institutionaliserad. Det innebär att den inte är juridiskt bindande, att den inte har några kontrollmekanismer och att den bygger på ett relativt löst samarbete som baseras på att parterna arbetar enligt principerna och med en ömsesidig tilltro till varandra.

Charterns mål har varit att ha breda frågeställningar och en bred förankring. Från det offentliga har det därför varit viktigt att involvera alla relevanta departement. Chartern fastställer vägledande värden och principer för samverkan och frivilligt arbete, utifrån devisen att mångfald är en styrka och kompetens i sig.

Hur Chartern har fungerat är svårmätt. Frivilligorganisationer som har använt sig av den anser att den underbygger de principer och värden som den stipulerar. En situation som ibland uppstår är dock att kommuner gärna vill ta del av den service som frivilliga kan erbjuda, men de vill inte ha några ”watchdogs” som övervakar kommunens arbete, en roll som de frivilliga dock gärna vill ha.

Kort sammanfattat är Chartern en bra grund för samverkan, där principer och värden är en del av en samarbetskultur snarare än teser som ska kunna citeras utantill.

Chartern är tänkt som en förutsättning för utveckling och innovation i samhället. Sedan 2013 finns en ny version, som uppdaterades för att förnya den ursprungliga chartern från 2001. Detta i syfte att fånga nya trender; det ökade antalet frivilliga i de offentliga tjänsterna, det ökade antalet formella samarbeten mellan det offentliga och frivilliga och att frivilliginitiativen är mer baserade på aktiviteter än att organisera människor i föreningar.

Implementeringen av Chartern har varit en öppen process där alla relevanta parter involverades. Fem regionala möten (utifrån Danmarks fem regioner) hölls, vilket var tänkt som en signal om att alla var välkomna och att samtliga delar av landet skulle omfattas av överenskommelsen. Charter-samverkan har fått olika utfall i de olika regionerna, varför talarna understryker att resultaten och framstegen lokalt har stor variation.

 

Belgien/Flandern (presentation)
Brigitte Mouligneau, processledare Flanders in Action, flamländska regeringen
Bart Verhaeghe, Policykoordinator vid United Associations

Den flamländska överenskommelsen är inget regeringsprojekt, vilket gör att Flandern-exemplet är något unikt i sammanhanget. Överenskommelsen bygger på konkreta mål om att Flandern ska vara ekonomiskt innovativt, med mål om utveckling och BNP-tillväxt. Detta är Flanderns svar på Lissabon-strategin och EU2020, menar Brigitte Mouligneau.

Processen med den flamländska överenskommelsen, Pact 2020, påbörjades 2006. Parterna utgjordes av den flamländska regeringen, civilsamhället, sociala partners i form av fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Under processen kunde fler organisationer ansluta till Pact 2020, vilket innebär att det nu återfinns hundratals organisationer i samarbetet.

Bart Verhaeghe från United Associations understryker att hans nätverk håller sig utanför de sakpolitiska frågorna. Istället agerar man i större utsträckning som ”klister” som sammanfogar föreningar mellan sektorer. I många fall kan det även fungera som ett ”klister” för samhället och Europa.

Överenskommelsen karaktäriseras som ett papper med många viktiga ord som respekt, interaktion, involvering, effektiva policyval och samhällelig transition, men än viktigare är att den nuvarande flamländska regeringen har förankrat överenskommelsen i sitt interna arbete och gått till val på att stå bakom den.

I dagsläget fungerar Pact 2020 som en kontaktyta och ett bollplank för regeringen. Det finns en förståelse för värdet och expertisen som finns bland CSO:er. Direkta följder från Pact 2020 är att de idéburna organisationerna har fått en starkare röst i viktiga frågor och att den fyller en tydlig roll i fältet ifråga om social innovation.

Utmaningar som Pact 2020 har mött är att CSO:er har ansett det vara känsligt att indirekt ge stöd och legitimitet till regeringen. Det har även tidvis varit problematiskt då partnerskapet i praktiken upphörde när regeringen valde att arbeta i sin takt utan att vänta in den idéburna sektorn.

De olika processerna i Pact 2020 har följt en utvecklingscykel; visioner, utforskande av nya vägar, experimentering, bedömning och översättning till praktiken. I samtliga processer har alla parter varit delaktiga.

 

Polen (presentationen)
Ewa Galka, verksamhetsledare PISOP (The Association Centre of Promotion and Civil Initiatives Development)
Lukasz Grzybak, ansvarig för det regionala samarbetet i Poznan

Överenskommelsen i den polska staden Poznan syftar till stor del till att jobba med kapacitetsstärkande insatser för civilsamhället. De idéburna har hittills haft en stor roll i att bistå den offentliga sektorn med service inom sociala, ekonomiska och politiska områden, men även stödja och undervisa lokala ledare.

En förutsättning för signeringen av Poznans överenskommelse har varit att den polska grundlagen erkänner subsidiaritetsprincipen om att politiska beslut ska tas på lägsta möjliga nivå lokalt. Konkret i Poznan är överenskommelsen uppdelade över flera områden; den årliga samarbetsagendan (den lokala överenskommelsen som omfattar runt 400 organisationer), rådet för samhällsnytta, kommissionerna för offentlig dialog och supportcentret för NGO:er och frivilliga.

 

Ariane Rodert, politisk sakkunnig i EU-frågor för Famna och Forum – idéburna organisationer med social inriktning och ledamot i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) (Presentationen)

Rodert beskriver olika förändringstrender och menar att det finns ett ökat inslag av innovation och partnerskap, där det tidigare har fokuserats på dialog. Förändringar som sker globalt har sin grund i nya samhällsutmaningar. En sådan är den ekonomiska krisen, men även globaliseringen, demografisk utveckling, klimatförändringar och migration. Den sociala utsattheten har en särskild vikt eftersom den leder till utmaningar rörande ökade inkomstklyftor, fattigdom och arbetslöshet etc. Detta skapar behov av att mobilisera tillgängliga resurser och relevanta parter effektivare.

En policytrend som går att urskilja i EU rör social innovation, ett begrepp utan någon klar definition ännu. Civilsamhället har på senare tid börjat få en alltmer framskjuten position. Detta för att civilsamhället ses som en motor för social förändring, en katalysator för social innovation och för att mobilisera policystöd. En annan policytrend rör det sociala företagandet, där EU-kommissionen sedan antagandet av Social Business Initiative från 2011 arbetar aktivt för att öka och utveckla detta område.

I sammanhang rörande social innovation, partnerskap och idéburet företagande kan överenskommelser vara ett användbart verktyg. De kan bidra till att sätta igång samarbeten, de ger uttryck för en politisk vilja och det ökar medvetenheten, synligheten och erkännandet av de berörda parterna. Politikers roll i att utveckla dessa samverkansområden kan vara att säkra en långsiktighet ifråga om politisk vilja, ägarskap och mod. Det kan även skapas förutsättningar för att koppla policyområden närmare berörda civilsamhällesparter. Vidare kan rättsliga hinder för civilsamhället lättas, samt adekvata resurser och stöd säkras.

Ett problem som uppstår vid satsningar och prioriteringar i det offentliga är att det som bör mätas sällan mäts. Instrument som fokuserar på sociala effekter, där socialt skydd ses som en investering snarare än en kostnad, något som ger samhälleliga vinster.

 

Sammanfattning av dagen
Martha Middlemiss LéMon, forskare vid Centrum för forskning om religion och samhälle

Målet med dagen var att belysa gemensamma utmaningar i förhållande till överenskommelser. Efter konferensen är det naturligt att det uppstår en känsla av förvirring, men kanske är den på en högre nivå än innan och när förvirringen har lagt sig har det förhoppningsvis även bidragit till en ökad kunskap i ämnet.

Viktiga slutsatser under dagen har varit att Överenskommelsen är;

• En process, och inte ett papper. Dokumentet är inte det viktiga.

• Ett levande dokument.

• En mötesplats.

• Ett utrymme för dialog.

• En plattform för ömsesidig respekt.

• En vision.

• Något som måste få ta tid.

Lotta Johansson, vice ordförande för Gemensamma arbetsgruppen, avslutar dagen med att tacka alla medverkande.

Tipsa en vän
Publicerad 2014-11-27.

Har du frågor om denna text går det bra att kontakta på 08-233130 eller

info@overenskommelsen.se